MENY
God morron mina vänner
Jag ska börja med att gratulera alla
"fruntimmer " för jag såg att det är fruntimmers veckan nu.
Så grattis Sara,Margareta, Johanna, Magdalena, Emma och Kristina.
Jakob som är sist i veckan får också hänga med på den hälsningen.
När jag växte upp sa man att det alltid blev dåligt väder den här veckan.
Det stämmer inte här i alla fall, skulle gärna ha en liten regnskur.
Men visst temperaturen har sjunkit, det är inte 27-30 grader, och här blåser det också.
Det känns som en klar och skön tidig höstdag.
Gött!
Å det är på hösten som känslor av övergivenhet och deppighet kommer.
Många säjer att det är mörkret som påverkar dom.
Jag lider inte av det, utan tvärtom ser det som nåt positivt.
Att som naturen gå till vila, att stilla sitta ner och tänka både framåt och bakåt.
Det vill säja reflektera över den tid som gått och planera för framtiden.
Men deppig och övergiven kan man känna sej ändå utan att hösten är inblandad.
Som igår fick jag känslan av att vara övergiven igen.
Min mor har under hela min uppväxt visat och talat om att hon tycker bättre om min bror.
Jag hyser inte agg till honom för det,tvärtom han har alltid varit den som hjälpt mej och tagit hand om mej.
Äkta syskonkärlek.
Men åter till igår, jag har ju varit på semester på Österlen och mamma ville ha en spettekaka därifrån.
Den var jag och lämnade hos henne, samt att jag ville visa bilder därifrån.
Hade massa positivt att berätta.
Hon sköt kakan och mej ifrån sej, stirrade ut igenom fönstret i väntan på min bror .
Jag var inte intressant.
Barnet inom mej blev övergiven och ratad igen..
Men jag är vuxen nu och kan ta ansvar för min del i det hela, DET ÄR MITT LIV det handlar om.
Så jag pratade med min bror och sa vad som hänt, tackade för mej och gick.
Att våga vara svag, att erkänna egna fel och brister, att våga visa känslor är att vara stark inombords.
Det krävs mod att säja
Nej det här vill inte jag vara med på.
I såna lägen kommer det fram vem som är den starka, den som accepterar olikheter eller den som ska hämnas till vilket pris som helst.
I regel är det ofta den som hämnas som är den store förloraren.
Så jag lämnar henne och hennes beteende bakom mej, är ödmjuk och förlåter henne, men tar aldrig mer kontakt.
För min del är vi klara med varandra.
Under tiden som vi var på semester läste jag den ena tidningsrubriken efter den andra.
X skiljer sej från Y....
Stackars kändisarna som mitt i sin sorg och känslan av övergivenhet få sitt liv uthängt på det viset.
Jag vet hur jobbigt det var att skiljas från mitt X.
Alla känslor, anklagelser och elände.
Men jag växte i det hela och var inte en förlorare.
Jag erkände mina fel och brister var ödmjuk och efter en tid förlät jag honom.
Att han sen gjorde tvärtom istället, gjorde honom till den store förloraren.
Han förlorade alla sina barn, genom att vara elak mot mej.
Men det är en annan historia och jag säjer bara
Vilken tur att jag inte är en kändis.
Ha en fortsatt skön dag.
Var rädda om varandra.
Maskrosbarn, det är kanske därför jag ser skönheten i maskrosor....
0